State of the Art
For ett ar sedan var jag pa lobbyparty i Vita huset. Nu hanger froknarna Hansson i en liten by i ingenstans.
Sen sist har Catalina och Udilicka (det stod det pa inbjudan) varit pa brollop (och fundraising till brollopsfesten), sytt upp klader med Mimmi Pigg-rosett, lart oss laga ugali och varit ute i lite byar. Kihonge ar favoritbyn. 30 min pikipiki (mc) och 45 min promenix. Halmgolv i kyrkan och den absolut samsta kor jag nagonsin hort. Det var liksom inte ens i narheten till ratt toner. Men de var forskrackligt trevliga. Och pa sa satt har vi byggt upp vart lager kaffebonor. Underbart underbart.
Vi har aven spottat en kille i skjorta med tryck av Saddam och ett hus med en vagglamanacka med Saddam-our hero motiv. Bilder pa hans hangning, liket, valdigt hopklippta bilder pa boxande Bush och Saddamar. Och. Bast av allt. En bild pa ett sovande paret Bush och en gigantisk Saddam som tittar in genom fonstret. Och texten Saddams Ghost will hunt the bush family forever. Hm.
Som sagt. Vi ar utanfor tiden har kanns det som ibland. Inga tutande bilar, inga grannar som lyssnar pa Ace of Base. Bara ljudet av vara egna andetag. Eller. Inte langre. Tyska Engelskalararen och Svenska Delegationen har anlant till Ilemera. Darmed ar det slut med pulversoppa och lugna kvallar. Och ensamhet. Men det ar jatteroligt att ha dem har. Dels for att jag borjade spy pa att lasa bocker i kasst ljus och korsordstidningen var slut. Dels for att det gor oss till Ilemerabor och inte nykomlingarna i byn. Dels for att de ar valdigt trevliga och det ar kul att fa nya vinklar pa arbetet i Ilemera. Dessutom gor det det lattare att lamna huset tror vi. For vi bor inte i huset langre, utan bara i vart rum. Som iofs ar helt katastrofalt. Det ar dessutom konstant fuktigt nu eftersom det borjar bli mer regnperiod. Vi kan torka om tre veckor.
Dessutom ar Lilla My borta. Ilemera sorjer. Vi har hittat muslimer med Lilla My-frilla med. Det ar ganska schyst under sjalen.
Sen sist har Catalina och Udilicka (det stod det pa inbjudan) varit pa brollop (och fundraising till brollopsfesten), sytt upp klader med Mimmi Pigg-rosett, lart oss laga ugali och varit ute i lite byar. Kihonge ar favoritbyn. 30 min pikipiki (mc) och 45 min promenix. Halmgolv i kyrkan och den absolut samsta kor jag nagonsin hort. Det var liksom inte ens i narheten till ratt toner. Men de var forskrackligt trevliga. Och pa sa satt har vi byggt upp vart lager kaffebonor. Underbart underbart.
Vi har aven spottat en kille i skjorta med tryck av Saddam och ett hus med en vagglamanacka med Saddam-our hero motiv. Bilder pa hans hangning, liket, valdigt hopklippta bilder pa boxande Bush och Saddamar. Och. Bast av allt. En bild pa ett sovande paret Bush och en gigantisk Saddam som tittar in genom fonstret. Och texten Saddams Ghost will hunt the bush family forever. Hm.
Som sagt. Vi ar utanfor tiden har kanns det som ibland. Inga tutande bilar, inga grannar som lyssnar pa Ace of Base. Bara ljudet av vara egna andetag. Eller. Inte langre. Tyska Engelskalararen och Svenska Delegationen har anlant till Ilemera. Darmed ar det slut med pulversoppa och lugna kvallar. Och ensamhet. Men det ar jatteroligt att ha dem har. Dels for att jag borjade spy pa att lasa bocker i kasst ljus och korsordstidningen var slut. Dels for att det gor oss till Ilemerabor och inte nykomlingarna i byn. Dels for att de ar valdigt trevliga och det ar kul att fa nya vinklar pa arbetet i Ilemera. Dessutom gor det det lattare att lamna huset tror vi. For vi bor inte i huset langre, utan bara i vart rum. Som iofs ar helt katastrofalt. Det ar dessutom konstant fuktigt nu eftersom det borjar bli mer regnperiod. Vi kan torka om tre veckor.
Dessutom ar Lilla My borta. Ilemera sorjer. Vi har hittat muslimer med Lilla My-frilla med. Det ar ganska schyst under sjalen.
halvtid
Hej. Nu ar vi i storstaden igen. Och idag ar vi halvtid i Tanzania. Vi har gjort en halvtidscheck och kollat om vi ligger i fas med plasteranvandning och vatskeersattning och pengar och allt. Och kommit pa att vi gor av med ungefar 3 dollar om dagen pa mat och sant. Fattigdomsgransen ligger pa 2. Men vi kanner oss inte sa sardeles fattiga. Tvartom.
3 dollar var knappt vad det kostade att bli Lilla My. Mhm. I Lordags kom en tjej och gjorde rastaflator pa oss. Jag fick Sr Cleas favoritfrisyr, Kilimanjaro. Pa svenska Lilla My. Hon sag riktigt besviken ut nar Ulrica valde en annan sort. Men kare varld, de maste ju se skillnad pa oss pa nat satt! Resultatet av 3 timmars flatande i vart har och tre timmars oergonomisk altangolvssittning ar inte allt for vackert. Men alla. Alla alla alla har kommer fram och utbrister Napendeza!!!! Vi tolkar det som Snygging dar! Men vi ar inte helt hundra pa om de gor det for att vara snalla eller om de seriost tycker vi ar snygga. I vilket fall som helst sa flaktar det ratt bra. Lite som att ha snaggat sig fast kunna fa tillbaks haret.
Sa nu har jag borjat smorja in harbotten med solkram. Solkramsdoften ar lite malplace har. Salt, after beach och stekt flask hor liksom inte riktigt hemma. Alltsa. Nagon borde gora en ut-i-solen-men-inte-playan-doft. Kanske med inslag av torkande cassava, svett och matbanan.
En annan fin insikt vi kommit till pa sistone ar att folk inte koar i kyrkan. De koar inte for att ta nattvard. De koar inte for att komma ut ur kyrkan och de koar definitivt inte for att ga fram och ge kollekt (det har med kollekthavar ar lite opraktiskt nar en del ger tva meter langa sockerror). Det har gar lite emot tesen om No hurry in Africa.
Jag tror forresten att vi har hittat en anledning till varfor det ar No hurry in Africa. Kvinnorna bar khangor. Det ar typ tygstycken med gralla monster och farger som ofta ar ganska schysta. Men om man har en san kan man definitivt inte ga. Man kan dock trippa. Eller beror min erfarenhet pa att jag saknar The African Butt. Da blir det ju liksom lite mer svangrum kring benen med.
I ovrigt forsoker Audaxi, blomvattnaren och var homie lara oss kihaya. Det gar framat. Men enormt, ytterst sakta. Enormt ytterst sakta.
Och sa har vi lekt domaredansen med sytjejerna. The African Way forstas. Med dans till. Dans och levande ljus i en tanzaniansk by innebar dessutom att man bor besitta kunskap om hur man tar bort stearinflackar fran klader utan frys. Tips mottages tacksamt. Sen lanade vi en gitarr i lordags och hade allsang med sytjejerna. Vi spelade ur Ulricas psalmbok och sa sjong tjejerna ur den Swahiliska. Och dansade och sadar forstas. Det var sa schyst!
Sa nu ar vi halvtid alltsa. Vi borjar kanna oss hemma har nu. Igar korde det forbi en bil med europeer i och jag var sa nara att ropa wazungu! Men det gjorde jag inte.
Ingen post har kommit hittills. Och onskningar om vad ni vill ha fran Tanzania ar hjartans valkomna! Vi har vissa planer pa att kopa med oss farskt te, men ar inte hundra pa vad tullen kommer betrakta det som. Det har en viss knarklook. Gott ar det dock!
3 dollar var knappt vad det kostade att bli Lilla My. Mhm. I Lordags kom en tjej och gjorde rastaflator pa oss. Jag fick Sr Cleas favoritfrisyr, Kilimanjaro. Pa svenska Lilla My. Hon sag riktigt besviken ut nar Ulrica valde en annan sort. Men kare varld, de maste ju se skillnad pa oss pa nat satt! Resultatet av 3 timmars flatande i vart har och tre timmars oergonomisk altangolvssittning ar inte allt for vackert. Men alla. Alla alla alla har kommer fram och utbrister Napendeza!!!! Vi tolkar det som Snygging dar! Men vi ar inte helt hundra pa om de gor det for att vara snalla eller om de seriost tycker vi ar snygga. I vilket fall som helst sa flaktar det ratt bra. Lite som att ha snaggat sig fast kunna fa tillbaks haret.
Sa nu har jag borjat smorja in harbotten med solkram. Solkramsdoften ar lite malplace har. Salt, after beach och stekt flask hor liksom inte riktigt hemma. Alltsa. Nagon borde gora en ut-i-solen-men-inte-playan-doft. Kanske med inslag av torkande cassava, svett och matbanan.
En annan fin insikt vi kommit till pa sistone ar att folk inte koar i kyrkan. De koar inte for att ta nattvard. De koar inte for att komma ut ur kyrkan och de koar definitivt inte for att ga fram och ge kollekt (det har med kollekthavar ar lite opraktiskt nar en del ger tva meter langa sockerror). Det har gar lite emot tesen om No hurry in Africa.
Jag tror forresten att vi har hittat en anledning till varfor det ar No hurry in Africa. Kvinnorna bar khangor. Det ar typ tygstycken med gralla monster och farger som ofta ar ganska schysta. Men om man har en san kan man definitivt inte ga. Man kan dock trippa. Eller beror min erfarenhet pa att jag saknar The African Butt. Da blir det ju liksom lite mer svangrum kring benen med.
I ovrigt forsoker Audaxi, blomvattnaren och var homie lara oss kihaya. Det gar framat. Men enormt, ytterst sakta. Enormt ytterst sakta.
Och sa har vi lekt domaredansen med sytjejerna. The African Way forstas. Med dans till. Dans och levande ljus i en tanzaniansk by innebar dessutom att man bor besitta kunskap om hur man tar bort stearinflackar fran klader utan frys. Tips mottages tacksamt. Sen lanade vi en gitarr i lordags och hade allsang med sytjejerna. Vi spelade ur Ulricas psalmbok och sa sjong tjejerna ur den Swahiliska. Och dansade och sadar forstas. Det var sa schyst!
Sa nu ar vi halvtid alltsa. Vi borjar kanna oss hemma har nu. Igar korde det forbi en bil med europeer i och jag var sa nara att ropa wazungu! Men det gjorde jag inte.
Ingen post har kommit hittills. Och onskningar om vad ni vill ha fran Tanzania ar hjartans valkomna! Vi har vissa planer pa att kopa med oss farskt te, men ar inte hundra pa vad tullen kommer betrakta det som. Det har en viss knarklook. Gott ar det dock!
