...haraka haraka, haina baraka...

Nu ar vi klara med Bukoba. Har fruktlost forsokt fa post pa ELCTs kontor. Kopt jordnotter och tittat pa presenter att ta med hem. Men arligt talat. Skulle folk hemma traska runt med armband dar det star a) Arsenal forever b) Welcome to Africa c) I miss Saddam? (den sista har vi faktiskt inte sett. Bara planscher och skjortor som sagt.)
Hm. Och imorgon vid den har tiden ar vi pa safari. It better be good. Dollarn har gatt upp och vi ar halvt ranade av resebyran. Det ar ocksa intressant...det ar komplett finanskris och vi ar sura over att var resa blivit lite dyrare...

Sa ar vi i Bukoba. Lamnat Ilemera. For den har gangen. For mer och mer inser vi. Det KAN inte vara sista gangen. Har har vi ju vara vanner. Och det ar lattare for oss tva att aka ner an for dem att aka upp. Det ar bara en tidsfraga. Och en pengafraga.

Forra helgen var vi ute pa oarna med pastor Ephraim. 2h bat dar Udilicka och jag var de enda som fick flytvast. Vi har en kansla av att vi var bland de basta simmarna ombord...2h med crappiga hogtalare med elorgellovsang. Det lat ungefar som musiken i nan gammal disneyfilm. Peter Pan eller sa. Och nar folk skulle ga av baten gick alla over till samma sida (det ar alltsa inte en farja vi snackar om. 70 pers och minst lika manga bananstockar) sa baten fetelutade. Dessutom hade den tak sa glipan att krypa upp pa bryggan var kanske 70 cm. Men oarna var schysta. Inte alls som fastlandet. Fler biljardbord per capita. Syndens naste enligt Ephraim. Det ar till oarna folk kommer utan familjer som haller koll pa deras rykte. Det ar till oarna folk flyr undan stigmatiseringen av aids. Men folk var trevliga. Och sjorovarkanslan var hog. Och jag fick antligen anvandning for magsarsmedicinen. Den stod pa roda korsets must have nar du ska resa lista och var ovanligt billig pa apoteket. jag har aldrig anvant sant innan. men med tanke pa de kopiosa mangder lask vi fick. nu har jag anvant det.

sen blev det tisdag och vi akte till kyaka och halsade pa cleas paron. daladalorna var segast nagonsin. det tog nastan 2h de kanske 5 milen mellan bukoba och kyaka. han korde 40 pa 70-vagen. och hela tiden 80-talsballader a la saxofon och sunset beach. varvat med obama obama obama. tanzania alskar honom. for att han kommer fran kenya som ar grannland. vi har sett fler artiklar om hans pappas stam och farmors bryllings brorsson an om hans politik och vad det innebar for usa.

och sa var det hejda till ilemera och alla manniskor och packa vaskorna nar du ar riktigt glad. vi hade lappar over hela gastrummet med cathas och ulicas och slang och senare problem. och det ar tragiskt och skont och konstigt. och alla tycker att min bla klanning (som ser ut som alice i underlandets) ser ut som en diakonuniform. sometimes you want to strangle something...

och jag kopte kaffebonor i kollekten idag. att ta med hem och tja...stoppa i nat skap eller rosta eller lata nan stackare smaka. men det kom fram massa gamla tanter med handen utstrackt och snackade haya och helt plotsligt var paketet lite tommare. vi kopte bananer pa vagen till bukoba istallet. fruktstund i bilen. det var bra. och nu ar det avskedsmiddag nasta.

For ett ar sedan var jag pa lobbyparty i Vita huset. Nu hanger froknarna Hansson i en liten by i ingenstans.
Sen sist har Catalina och Udilicka (det stod det pa inbjudan) varit pa brollop (och fundraising till brollopsfesten), sytt upp klader med Mimmi Pigg-rosett, lart oss laga ugali och varit ute i lite byar. Kihonge ar favoritbyn. 30 min pikipiki (mc) och 45 min promenix. Halmgolv i kyrkan och den absolut samsta kor jag nagonsin hort. Det var liksom inte ens i narheten till ratt toner. Men de var forskrackligt trevliga. Och pa sa satt har vi byggt upp vart lager kaffebonor. Underbart underbart.
 
Vi har aven spottat en kille i skjorta med tryck av Saddam och ett hus med en vagglamanacka med Saddam-our hero motiv. Bilder pa hans hangning, liket, valdigt hopklippta bilder pa boxande Bush och Saddamar. Och. Bast av allt. En bild pa ett sovande paret Bush och en gigantisk Saddam som tittar in genom fonstret. Och texten Saddams Ghost will hunt the bush family forever. Hm.

Som sagt. Vi ar utanfor tiden har kanns det som ibland. Inga tutande bilar, inga grannar som lyssnar pa Ace of Base. Bara ljudet av vara egna andetag. Eller. Inte langre. Tyska Engelskalararen och Svenska Delegationen har anlant till Ilemera. Darmed ar det slut med pulversoppa och lugna kvallar. Och ensamhet. Men det ar jatteroligt att ha dem har. Dels for att jag borjade spy pa att lasa bocker i kasst ljus och korsordstidningen var slut. Dels for att det gor oss till Ilemerabor och inte nykomlingarna i byn. Dels for att de ar valdigt trevliga och det ar kul att fa nya vinklar pa arbetet i Ilemera. Dessutom gor det det lattare att lamna huset tror vi. For vi bor inte i huset langre, utan bara i vart rum. Som iofs  ar helt katastrofalt. Det ar dessutom konstant fuktigt nu eftersom det borjar bli mer regnperiod. Vi kan torka om tre veckor.
Dessutom ar Lilla My borta. Ilemera sorjer. Vi har hittat muslimer med Lilla My-frilla med. Det ar ganska schyst under sjalen.

Hej. Nu ar vi i storstaden igen. Och idag ar vi halvtid i Tanzania. Vi har gjort en halvtidscheck och kollat om vi ligger i fas med plasteranvandning och vatskeersattning och pengar och allt. Och kommit pa att vi gor av med ungefar 3 dollar om dagen pa mat och sant. Fattigdomsgransen ligger pa 2. Men vi kanner oss inte sa sardeles fattiga. Tvartom.

3 dollar var knappt vad det kostade att bli Lilla My. Mhm. I Lordags kom en tjej och gjorde rastaflator pa oss. Jag fick Sr Cleas favoritfrisyr, Kilimanjaro. Pa svenska Lilla My. Hon sag riktigt besviken ut nar Ulrica valde en annan sort. Men kare varld, de maste ju se skillnad pa oss pa nat satt! Resultatet av 3 timmars flatande i vart har och tre timmars oergonomisk altangolvssittning ar inte allt for vackert. Men alla. Alla alla alla har kommer fram och utbrister Napendeza!!!! Vi tolkar det som Snygging dar! Men vi ar inte helt hundra pa om de gor det for att vara snalla eller om de seriost tycker vi ar snygga. I vilket fall som helst sa flaktar det ratt bra. Lite som att ha snaggat sig fast kunna fa tillbaks haret.

Sa nu har jag borjat smorja in harbotten med solkram. Solkramsdoften ar lite malplace har. Salt, after beach och stekt flask hor liksom inte riktigt hemma. Alltsa. Nagon borde gora en ut-i-solen-men-inte-playan-doft. Kanske med inslag av torkande cassava, svett och matbanan.

En annan fin insikt vi kommit till pa sistone ar att folk inte koar i kyrkan. De koar inte for att ta nattvard. De koar inte for att komma ut ur kyrkan och de koar definitivt inte for att ga fram och ge kollekt (det har med kollekthavar ar lite opraktiskt nar en del ger tva meter langa sockerror). Det har gar lite emot tesen om No hurry in Africa.

Jag tror forresten att vi har hittat en anledning till varfor det ar No hurry in Africa. Kvinnorna bar khangor. Det ar typ tygstycken med gralla monster och farger som ofta ar ganska schysta. Men om man har en san kan man definitivt inte ga. Man kan dock trippa. Eller beror min erfarenhet pa att jag saknar The African Butt. Da blir det ju liksom lite mer svangrum kring benen med.

I ovrigt forsoker Audaxi, blomvattnaren och var homie lara oss kihaya. Det gar framat. Men enormt, ytterst sakta. Enormt ytterst sakta.

Och sa har vi lekt domaredansen med sytjejerna. The African Way forstas. Med dans till. Dans och levande ljus i en tanzaniansk by innebar dessutom att man bor besitta kunskap om hur man tar bort stearinflackar fran klader utan frys. Tips mottages tacksamt. Sen lanade vi en gitarr i lordags och hade allsang med sytjejerna. Vi spelade ur Ulricas psalmbok och sa sjong tjejerna ur den Swahiliska. Och dansade och sadar forstas. Det var sa schyst!

Sa nu ar vi halvtid alltsa. Vi borjar kanna oss hemma har nu. Igar korde det forbi en bil med europeer i och jag var sa nara att ropa wazungu! Men det gjorde jag inte.
Ingen post har kommit hittills. Och onskningar om vad ni vill ha fran Tanzania ar hjartans valkomna! Vi har vissa planer pa att kopa med oss farskt te, men ar inte hundra pa vad tullen kommer betrakta det som. Det har en viss knarklook. Gott ar det dock!

...sa sitter vi antligen vid en dator igen. Forra veckan hittade vi senaste grejen i Muleba. Internetcafeet. Det hade tre datorer, men bara en gar att hyra. For vid de andra tva satt hon som jobbade och tittade pa videor med Westlife. Dessutom var det stekdyrt. Mzungupris. Sa jag raknar det har som forsta internetet pa tre veckor.  Vi tanker aven duscha for forsta gangen pa tre veckor. Varje lordag har vi forsokt tvatta oss. Men det roliga ar att man kanner sig inte acklig daremellan. Och i lordags undrade jag lite varfor jag alls skulle tvatta mig. Jag kande mig ju ratt frasch och bra.

Vi har det bra i Ilemera. Ilemera ar helt fantastiskt vackert. Det ar massa berg och lummigt och pa andra sidan bergen ligger Victoriasjon. Dar uppe brukar vi ga pa promenader. Men ingen fattar vad svenskarna pysslar med. Promenera? For fun? Och sa skrattar de. Ibland kanns det som att vi ar de forsta europeerna som gar dar. Sa ar det forstas inte riktigt, sister Berit har ju varit dar, och en bunt missionarer. Men sa langt ifran sanningen ar det nog inte.

Det ar det som ar sa haftigt har. Att vi kommer rakt in i vardagslivet. Inte som turister. Alls. Vi har akt runt med en av prasterna och halsat pa folk som inte kommer till kyrkan men tillhor forsamlingen. Gamlingar och sjuka och sa.
Overallt dit man kommer far man kaffebonor. Det ar en buhayisk (folkslaget har ar Buhaya. De var tydligen ett stort kungarike en gang i tiden. Folket (spec i byarna) har kihaya som modersmal och det gar i ett rasande tempo) valkomstsymbol. Lite halvt rostade och ganska osmakliga. Men prasterna tar en rejal nave och stoppar i fickan.

Vi traffade en anka med tre barn (det ska vara tva prickar pa ankan!!) som hade cancer. Varden ar gratis men finns i Dar es Salaam, och hon har inte rad att ta sig dit. Vi har det...Det ar en jobbig insikt. Men samtidigt. Vi ar sa tacksamma over att vara har. Det ar en san mojlighet.

I byarna ar det inte som i Bukoba. I byarna bor manga i lerhus med gras pa golvet. I taken hangde ofta burkar och klisterlappar och grejer. Men det var faktiskt dekorativt. Och det ar nat med Tanzania och fotbollslag. I ett av husen hangde en affisch med Manchester Uniteds spelare. Samt deras hus och bilar. Eller jumbojet och yachter. Hej kontraster. I byarna kanns allt tidlost. Nagra mobiler och klockor, men annars hade vi kunnat vara tio ar tillbaks i tiden. Eller tva tusen.

Men var handledare sager att vart uppdrag ar the gift of presence. Att vara har. Ta in. Och sen komma hem och beratta och paverka. Sa vi hanger ganska mycket och bara ar. Virkar fatoljdekorationer med syskolan.
Lagar mat. Det har med maten ar ett kapitel for sig. Vi har alltsa fyra spisar. For tillfallet funkar ingen. Fram tills igar funkade en. Som ett stormkok pa fotogen ungefar. Vi ar evigt tacksamma for tipset om pulversoppor. Pulversoppa o ris. Pulversoppa o bonor. Ris o buljong. Dessutom ar ingen av froknarna Hansson fett kulinariskt lagd. Men vi klarar oss. Latt. For ovrigt ater alla helt kopiosa mangder. Helt kopiosa mangder. Det ar fascinerande. Vi laser mycket ocksa. Det finns hur mycket bra bocker som helst i huset. Och vi har hur mycket tid som helst.

 Och sa mekar vi med toaletten. Vi har som sagt inget rinnande vatten, men en riktig toalett som vi ar ytterst tacksamma for. Ibland iallafall. For ungefar en gang i veckan pajar den. Da tar vi fram en traslev och plockar upp gront toapapper o bajs och haller pa vatten och hoppas pa det basta. Om man haller pa sa med jamna mellanrum typ tva dygn sa funkar toan igen. A while.

Vi eldar sopor med. En av de forsta natterna i bukoba vaknade bade jag och Ulrica mitt i natten av att det luktade rok. Vi trodde det brann i huset och gick runt med ficklampor och var allmant nojiga. Sen insag vi att alla eldar sina sopr sjalva. Sa aven vi. 

I sondags knackade en av grannarna pa klockan sju och skulle lana var spis for att baka brollopstarta. Sen var det gudstjanst med brollop o massa dop o nan slags konfa och korer och nattvard allt i ett. Tre timmar senare var det auktion. Vi har joinat koren med. De har tokskona moves till danserna. Lite som aerobic till. Jag var med och sjong i kyrkan i sondags i revbenshog kjol.


Vi bor i ett hus som ar valdigt fint och fullt med bocker. Det har en frys och en tv, men inget vatten eller el. Men vi klarar oss over all forvantan. Det regnade forra veckan och det ar plattak pa manga byggnader. Sa prasten hordes knappt pa konfan. Och sa hamnade ett 5 cm tjockt lager rod jord framfor dorren. Men vi satte ut massa bunkar pa altanen och var regnvattencistern fylldes lite. Sa nu har vi vatten pa nara hall iaf. Vi kokar det faktiskt. Oftast. Annars lagger vi vattenreningstablett i. De ar lite spooky. Det smakar klor och far absolut inte komma i kontakt med syra och vattnet kan sta i sex manader sen. Vi ar imponerade av vara stalmagar. Inga diarreer och kramper och brate trots allt. Trots allt. De verkar klara allt. Ulrica sager att vi sakert kommer bryta benet eller nat istallet. Bara for att.

Hm. Hej. Jag har landat nu. Vi ar till och med i Bukoba.

Bukoba ar en smastad med 800 000 pers. Och kossor och getter och bautafaglar dartill. Jag gillar den. Lite som Miami, fast forfallnare. Men det ar alldeles fantastiskt vackert, speciellt har nere vid ELCTs hotell vid sjon. Hade det inte varit for att man far bilharzia av att bada hade det har varit varldens turistort. Kanske lika bra det iofs.

Sa. I torsdags kom vi fram till Kampala som ar Ugandas huvudstad. Helt galet mycket folk och ljud och lukter overallt. Vi ar tokrika har vilket ar lite pinsamt och dessutom mzungus, vitingar, som sticker ut vad vi an gor. Men eftersom vi anda sticker ut stack jag ut och sprang imorse och stack ut annu mera. Ett far forfoljde mig.

Det ar ganska overkligt att vi ar har om man faktiskt tanker pa det. Nar vi akte fran Uganda och hit var det som att se en film eller nagot. Fast pa riktigt. Sma byar. Sma vagar. Bananstockar. Cocacolareklam i overflod. Nagot som daremot ar ratt likt hemma ar kyrkan. Igar hangde vi dar ratt mycket och presenterade oss pa fantastisk och felfri |not| swahili. Och sa sjong vi lite och forsokte hanga med. Det ar ganska intressant att bara fatta styckvis av meningarna. Man kan liksom bygga upp meningarna sjalv och med egen fantasi komma pa vad de sager.

Ute pa garden stod en get och en ko bundna kring varsitt trad. Och i kollekten lade nagon en hona. som var forvanansvart lugn under gudstjansten. Efterat var det auktion pa sakerna folk lagt i kollekten och jag ropade in tva kilo tomater i en pase. Bara for att auktioner ar kul tillstallningar(minnena gar tillbaks till thanksgiving...). Sen traskade vi runt med tva kilo tomater hela dagen pa marknaden och pa en gospelkonsert och donerade dem sedan till de svenska missionarerna. Som jublade och snurrade runt av lycka. Nastan.

Vi har ocksa hunnit med att besoka ett barnhem som heter Tumaini (som Debora hallit pa med. Hon ar lite overallt har. Stadsborna ska till och med bo i hennes hus!) och dansa med barnen dar (oh sa hett) och dricka kokoslask.

Skicka garna brev och sms och sant!

Catharina Hansson
Youth in the worldwide Church
c/o ELCT-NWD
PO Box 98
Bukoba
Tanzania

+255785430316 ar mitt nya mobilnummer. Som sags fungera aven i Ilemera. Det ar stort!